onefinaltime

Foto: Jag

Satt och funderade över vad jag skulle skriva när jag kom på vad vi pratade om i skolan igår. Tillsammans med tre andra härliga filurer satt jag och sjöng. Alla berömde varandra men man kan själv inte erkänna att "ja, jag är faktiskt bra." När man får beröm blir man generad, böjer ner huvudet och förnekar det. Frågan är varför? Varför kan man inte få lov att säga att man är bra? Då vänder vi på steken automatiskt. Om vi vågar stå för något som vi själva tycker att vi är bra på tänker andra istället "åh, vad tror hon att hon är" eller tvärtom om det gäller en kille. Då vill vi istället få den utpekade personen att landa lite. Detta är så typiskt svensk. Vi uppmuntrar att våga stå på sig samtidigt som vi trycker ner andra då och undrar om man har en skruv lös eller vad problemet är eftersom att man får för sig att säga så. Om jag exempelvis säger att jag är riktigt duktig på att sjunga, då tycker andra att nej, såå bra är jag ju faktiskt inte och försöker då hitta fel istället för att uppmuntra något man vågar stå för. Nej Sverige, nu är det dags att ta tag i detta. För att komma någonstans måste man våga visa att man kan, att man är bra och att man just vågar vara sig själv. Jag blir ledsen, arg och nästintill upprörd. Hallå?! Vakna upp och visa att ni är bra! Våga stå för era styrkor och arbeta på bristerna. Vi har alla både och.